När Cari kom springande och gav henne beskedet blev hon shockad. Hon stod, täckt i smutsen, leran, sot och mögliga träflisor från var de varit, äventyret de just genomlevt med det mest sällsamma resultat. Och lyckan över det lyckade påfundet, irritationen över att inte kunna äta när de andra gör det, allt ersattes med en fråga. Vad i hela friden pågår?
Förvånad och inte så lite rädd skyndade hon till sitt rum, hoppades vinna en kort stund att samla sina tankar, att orientera sig, komma på hur hon skulle hantera detta. Cari var rädd och shockad, så det var inte ett spratt.
Men den goda Vanja följde henne snabbt och trofast. En god vän som inte vill lämna henne själv, så uppskakad. Inget utrymme för att samla sig, och ingen ensamhet att finna.
Cari, orolig och väntandes utanför. Alina vet när föreställningen måste fortsätta och försöker samla sig på vägen ut. Hon har aldrig känt sig så splittrad i sitt liv.
Hennes förvåning når tidigare oanade gränser när hon går ut inför skolan, utanför portarna och ser det stora följe som oväntat dykt upp utanför portarna. Även Seraukides tycks förvånad där han står och möter dem. Det finns ingen som tvivlar på vem i följet som är hennes far men Alina känner sig alltjämt klentrogen. Hur kan han vara här? Hur är det ens möjligt? Det måste vara magi, men hon kan inte se några tecken.
Är han arg, missnöjd, kommer han att avfärda henne här inför alla? Orden "Du är inte min dotter." eller "Vakter, fängsla henne." kändes nästan mer troliga än de vänliga ord som kom, särskilt efter samtalen med Cari.
Så han behövde henne? Hon stod vinglande på en mental ravin och det var Seraukides förhandlingar som förde henne tillbaka till sig själv. Fina ord om hennes kunnande, om hur hon inte kunde avvaras i många år. En hoppfull känsla av att det hela kanske skulle lösa sig steg i hennes bröst. Hon var önskad tillbaka och det fanns ett avtal. Det verkade till och med beseglat med någon slags magi från Izendrin.
Hon hade aldrig velat lämna akademien, hennes hem, där hennes vänner finns. Men hon skulle i alla fall få komma tillbaka, så mycket kände hon sig säker på efter Seraukides förhandlingar.
Caris förklaringar om hennes folk pressade i bakhuvudet, så det är vad den här mannen som ska vara min far egentligen är, även om jag aldrig sett eller hört det? Vad är egentligen sant i allt det här?
När Neath ville följa med var hon splittrad, men hon såg ändå en chans att finna hans familj och önskade inget hellre än ett bekant glatt ansikte med sig på vägen. Men Caris varning var omöjlig att frånse, desperationen i hans röst var obehaglig att höra. Så hon gjorde vad hon kände att hon kunde, såra pojken för att skydda honom och bibehåll ansiktet.
Han var hennes prins, vad det nu kunde vara värt.
När hon så gick tillbaka för att hämta de få ägodelar hon haft med sig till Akademien så kände hon sig inte längre lika rädd och skakad men hon fruktade vad som väntade. Men konungens vänliga inställning till henne och Seraukides försäkran om att hon skulle komma tillbaka vaggade henne till någon slags trygghet, en säkerhet i att det var detta som skulle ske. Hennes avresa var avtalad.
När hon tog avsked av sina vänner var gråten nära och hon insåg att hon faktiskt inte visste om hon skulle kunna återvända. Med allt som hon fått veta att det nu var falskt var Gyrk inte en plats hon gärna besökte.
Caris sista ord var oroväckande och hon hoppades innerligt att han inte trodde på hennes sista avvisande. Hon förstod hur han reagerade inför Izendrin, från det han berättat förstod hon verkligen. Men hon vågade inte orsaka något missnöje varken för hennes eller Caris del inför konungen.
När hon så fördes iväg sittandes i sadeln framför sin far så var spänningen och oron ett faktum. Hon gav sig ut i okänt land. För inget känner hon sämre än sin fader.