Tadi sitter upp i sängen efter en orolig sömn och konstaterar att det fortfarande är mitt i natten. Han suckar tungt och slänger benen över sängkanten. Resten av sjukstugan ligger i vila och endast tunga andetag hörs genom rummet. Han hade inte behövt sova i sjukstugan egentligen men det kändes bäst att glida ned i sängen bredvid Chinazurs säng för att vila. Tiaria sitter vid hans väns sängkant och har somnat där hon satt kvällen innan. Hennes ansikte är härjat av tårar men det verkar mer avslappnat än tidigare.
Tadi tar snabbt och tyst på sig sina kläder och på vägen ut tar han av gammal vana med sig flöjten som nu har varit i både Dödens och Vattnets rike med honom. Natten utanför är klar och tyst. Luften är lätt att andas och den röda månen står nästan full på himla valvet och lyser upp gården samt trädgården framför honom.
Tankarna börjar snabbt att röra sig genom huvudet som inte är riktigt vaket än och därmed mottagligt för alltför stora tankar. Trött lutar sig Tadi mot trädet som tidigare gett honom stöd och sjunker sedan ned vid dennes rot. Hans inre röst säger högt och klart inom honom: "Nå… allt är klart… Vad vill du göra nu?"
Tadi sluter ögonen och lutar sitt huvud mot trädets bark. Det har varit en lång kväll och sådana funderingar gör inte det hela lättare. För bara en vecka sedan stapplade han genom Dödens landskap. Sylvassa klippor slet upp sår i hans fötter och ben, själaslukare jagade honom och Chinazur, kylan åt sig genom hans kropp, han hungrade och törstade som om han aldrig hade ätit eller druckit i hela sitt liv och någonting attackerade hans minnen av allt gott i världen. Nu sitter han i en grönskande trädgård och det farligaste i närheten är en myra som kryper på hans knä. Minnena av den långa jakten sliter i hans sinne och för att bryta tanken tar hans snabbt upp flöjten och börjar spela en melodi.
Den sång som han börjar att spela på kommer från hans hemby och handlar om lyckan av att röra sig i skogen, luften som doftar mossa, solen som lyser genom trädgrenarna och djuren som smyger genom buskarna. Tadis hjärta lugnar med ens ned sig och hans själ verkar få vila.
Tankarna rör sig vidare: Hur skulle det gå nu? Tiaria och Chinazur skulle säkert fundera på giftemål eller liknande. Hur skulle det gå för Vanjas vän som hade gett sitt liv att tjäna Elixir så att Chinazur skulle få gå fri? Tadi hade fått en ny rumskamrat ur en nyanländ grupp till skolan. Studierna skulle säkert fördubblas för Tadis del för att komma ikapp. Kanske en ny grupp att ingå i. Att återvända till ett vanligt liv på skolan efter vad som kändes som en hel evighet när han bara jagades, blödde och frös hela tiden kändes overkligt.
Mardrömmarna skulle säkert komma att tunnas ut med tiden men just nu verkade det som om de kämpade för att komma till ytan varje gång som han höll på att somna in. Det skulle inte bli en lätt tid framöver men den tyngsta delen kanske var över.
En sak var säker: Han hade förändrats för alltid. Hans skygghet verkade inte kännas i kroppen på samma sätt. Rädslan för att tala med andra eller inför andra kändes inte lika övergripande längre. Den världsliga rädslan hade helt klart dämpats. Efter mötet med Dödens rike kändes till exempel den skräck som han kände inför Kimaira enormt mycket mindre, det kände Tadi redan då Kimaira hade klivit in sjukstugan när han låg där skadad.
En annan sak som hade förändrats var att han nu lade märke till alla vackra kvinnor kring skolan. Hur hade han missat det? Hade han varit så förblindad av sitt tycke för Tiaria att han inte lagt märke till de andra kring honom? Den tiden var över nu. Här skulle det talas, och till och med flörtas, med så många kvinnor som verkade lämpligt. Tadi inser nöjt att hans förmåga att uppfatta fjanteri inte har försvunnit vilket kommer att plocka bort vissa delar av skolans kvinnliga befolkning från hans lista.
Här skall det levas…
De sista tonerna av flöjten försvinner ut i natten och Tadi somnar långsamt in vid trädet. Månen rör sig i sin bana över himlen och snart gryr en ny dag.