Binah kände hur något bultade i hennes bröst. Det var något hon aldrig känt. Hennes tankar spann runt, runt och Wyntir snappade snabbt upp hennes sinnesstämning. Han verkade inte alls glad åt det faktum att han inte centrum av universum längre. Hon försökte förklara att hon inte kunde hjälpa vad hon kände, me Wyntir satte svansen i vädret och spatserade stolt därifrån. Då, när hon bad Wyntir att stanna en stund och hålla henne sällskap, letade sig Drucius in i hennes tankar igen. Wyntir fräste och svansade iväg.
Drucius, Drucius, Drucius; hans ögon djupa som skogen. Hans mun lika yppig och mjuk som tusenårig mossa. Binah slog sig över fingrarna med en linjal och fortsatte läsa den tjockaste boken om magisk teori hon kunde hitta. Hon tänkte att om hon blev tillräckligt bra kanske hon kunde sluta känna det hon kände och vara med Wyntir hela livet så att han inte blev svartsjuk. Hon avskydde att se honom välja bort henne.
Låt Ezine vara nådig...