Utkanterna av tältet var mörka och dolde publiken. I tältets mitt rörde de sig. Cirkusfolket. Jonglörer och gycklare, akrobater och djurtränare med sina vilda bestar, skådespelare och clowner. Glada leenden, en sorglös tillvaro, en plats i rampljuset och färgsprakande kläder så extravaganta att de kunde göra en prinsessa avundsjuk. De fascinerade henne varje gång hon iakttog dem och hon försökte diskret att komma ifrån sina förpliktelser och ta chansen att se dem när den presenterade sig. Hon dagdrömde ofta om att kunna vara bland dem. Det verkade vara ett spännande liv.
Hon betraktade dem från mörkret och drömde. Hon visste så väl att det bara var önskedrömmar. Hon skulle aldrig kunna bli en del av deras värld. Vissa sorters folk kunde aldrig blandas, mötas som likar. Hon skulle aldrig höra hemma där. Det skulle inte tillåtas eller tolereras.
Hon strök sig frånvarande över ett av sina öron som så tydligt skiljde henne från människorna som hon betraktade. Lät handen vandra lätt över ansiktet som hon visste separerade henne från människorna med sina särdrag. Hon visste att de inte skulle acceptera henne.
En plötslig närvaro i mörkret bredvid henne. Hon svor inombords, höll sig från att utbrista ord som hon definitivt inte fick använda. Påkommen, hon skulle inte vara här. Hon fick inte vara här. Det fanns saker som förväntades av henne, plikter och uppgifter även för henne och de fick hon inte glömma. Någon som hon skulle alltid ha förväntningar på sig. Nu hade hon blivit påkommen. Tillrättavisningarna var alltid hårda.
Han slog sig ner bredvid henne, ovanligt, men hon var mer orolig för det förmanande som låg redan i hans kroppsspråk. Han skulle såklart inte orsaka en scen här och nu. Han skulle inte avslöja henne och dra uppmärksamhet till dem där de var i tältets mörker. Men det var förvånande att han satte sig.
“De fascinerar dig.” Det var ingen fråga, ett avmätt konstaterande. Något bekymrat. “Du sitter och tänker att du skulle vilja vara med dem, bland dem.” Det fanns en tyngd av ålder och något trött i hans välljudande röst. Han fortsatte. “Det är inte så fint som du tror. Människor är elaka, även mot varandra. Det är bara när de föreställer sig såhär som de kan vara så fina. Mot varandra och sin omgivning.”
Förmaningen var egendomlig och det trötta djupet i rösten obekant men det var inte första gången hon blev påkommen och inte hennes första förmaning. Hon visste bättre än att säga emot. Något i det han sade fick spänningen i betraktandet av cirkusfolket att sjunka undan och hennes mod att sjunka.
Han reste sig och när han började gå följde hon lydigt efter med huvudet sänkt. Hon visste att hennes olydnad var över för den här gången och det var bäst att ta tillrättavisningen med någon slags värdighet.
Hon kastade en sista längtande blick mot folket bland facklorna och skyndade sedan efter de långa stegen.