Idag inleds Dionysos spelår 2012, först ut är Grisens Vampire-kampanj: Göteborgs skuggor (om inte någon av Lund-grupperna hunnit smygstarta året förstås ;D) där det bjuds på bland annat ångest, död, intrikat planerande men även små utbrott av positiva känslor som dock snabbt äts upp av världens mörker och ondska.

Rent tekniskt startar inte Dionysos spelår 2012 förrän i Mars, men en nyårspost kändes ändå på sin plats.

Solen värmde hennes hud där de låg på rygg i det gröna gräset. Det var sommar och en sån där sommardag då luften är varm och marken är ljum, nästan sval i kontrast. Grässtråna klibbade sig fast mot hennes fuktiga, olivfärgade hud och stacks så där som bara sommargräs kan göra. Hennes huvud var fortfarande tungt efter gårdagens arbetspass i garaget. Miguels bil var klar, och igår hade lacken blivit färdig. Nu stod den bakom dem, solen speglade sig i den koboltblå lacken. Himlen ovan tävlade med dem om vem som hade klarast färg.

När Cari kom springande och gav henne beskedet blev hon shockad. Hon stod, täckt i smutsen, leran, sot och mögliga träflisor från var de varit, äventyret de just genomlevt med det mest sällsamma resultat. Och lyckan över det lyckade påfundet, irritationen över att inte kunna äta när de andra gör det, allt ersattes med en fråga. Vad i hela friden pågår?

Förvånad och inte så lite rädd skyndade hon till sitt rum, hoppades vinna en kort stund att samla sina tankar, att orientera sig, komma på hur hon skulle hantera detta. Cari var rädd och shockad, så det var inte ett spratt.

På morgonen efter trekanten med två underbara kvinnor var Tamuz nära att glömma den rymdgalenskap som plågat honom på den hemska planet de precis besökt. Han visste inte att han under de kommande timmarna skulle få möjlighet att påbörja ett projekt som skulle kunna förändra en planets framtid, bara genom att lämna några lådor vaccin. Det kändes som något overkligt, som en dröm.

Arezu satt på taket till omklädningsrummen och tittade på den sista lektionen för dagen. Han hade alltid tyckt om att titta på när hans bror instruerade stridskonst. Tamirez såg alltid mer avslappnad ut då, när han inte tänkte på allt som förväntades av honom. 

Tadi sitter upp i sängen efter en orolig sömn och konstaterar att det fortfarande är mitt i natten. Han suckar tungt och slänger benen över sängkanten. Resten av sjukstugan ligger i vila och endast tunga andetag hörs genom rummet. Han hade inte behövt sova i sjukstugan egentligen men det kändes bäst att glida ned i sängen bredvid Chinazurs säng för att vila. Tiaria sitter vid hans väns sängkant och har somnat där hon satt kvällen innan. Hennes ansikte är härjat av tårar men det verkar mer avslappnat än tidigare.

Nu märks det att jag inte spelat rollspel på ett tag. Har börjat drömma konstiga drömmar. Jag läser rollspelsböcker och börjar fundera över nya karaktärer till både Lanchys och Stardust. Till det senare har jag funderat ut en karaktär som kommer vara väldigt olik Tamuz. Till Lanchys har jag hela två nya koncept.

För att återgå till drömmar har jag både drömt att jag är spelledare och att jag varit med om världens undergång. Det känns underligt men får väl börja spela Twilight Princess igen för att kompensera.

Har någon en ide var jag kan hitta enpersonsäventyr i bokform?

Prelude 1

Ni står på de skotska högländerna med vinden i håret och solen i ryggen. Framför er är himmelen mörk av tunga moln. Bakom er skiner solen förrädiskt, som om den skulle säga ‘kom tillbaka, allt är bättre här’. Något ni vet inte stämmer.

Ni vet inte ifall det bara är vinden och era långa strapatser som får er att tycka att vinden viskar i era öron.

Binah kände hur något bultade i hennes bröst. Det var något hon aldrig känt. Hennes tankar spann runt, runt och Wyntir snappade snabbt upp hennes sinnesstämning. Han verkade inte alls glad åt det faktum att han inte centrum av universum längre. Hon försökte förklara att hon inte kunde hjälpa vad hon kände, me Wyntir satte svansen i vädret och spatserade stolt därifrån. Då, när hon bad Wyntir att stanna en stund och hålla henne sällskap, letade sig Drucius in i hennes tankar igen. Wyntir fräste och svansade iväg.

Utkanterna av tältet var mörka och dolde publiken. I tältets mitt rörde de sig. Cirkusfolket. Jonglörer och gycklare, akrobater och djurtränare med sina vilda bestar, skådespelare och clowner. Glada leenden, en sorglös tillvaro, en plats i rampljuset och färgsprakande kläder så extravaganta att de kunde göra en prinsessa avundsjuk. De fascinerade henne varje gång hon iakttog dem och hon försökte diskret att komma ifrån sina förpliktelser och ta chansen att se dem när den presenterade sig. Hon dagdrömde ofta om att kunna vara bland dem. Det verkade vara ett spännande liv.