Eftersom Hobbyhotellet som vi använt i flera år tänker lägga ner har vi nu gjort ett serverbyte. Det ska egentligen inte påverka hemsidan särskilt mycket. Om ni ser den här nyhetsposten är i ni alla fall på den nya servern.

Mvh
Webbansvarige Grisen

Vi har ganska nyligen börjat med förberedelserna för vårt stora framtida lajvprojekt med Mörkersamfundet ur Hannas Lanchys-värld. Möten har hållits och planer smitts.
Vi beräknar att åka med gruppen 2010 om vi hittar ett passande lajv då.
Infosida om samfundet kommer.

Övriga lajvplaner
Thorilds sällskap letar för tillfället efter ett passande fantasylajv i sommar.

I kölvattnet från postapocalypslajvet Desperatia som undertecknad gästade så har intresset för postapocalyps ökat markant i föreningen, att föreningen eller delar av densamma kommer att gästa ett eller flera postapocalypslajv i sommar är mycket troligt.

Som vanligt lajvar en stor del av föreningen i Kindred Societys vampyrlajv här i Göteborg.

På den övriga spelfronten
så har vi ett stort antal aktiva grupper med spel inom systemen; Hannas Lanchys, Vampire the Masquerade, World of Darkness, Neotech och Khelataar.

1 Kommentar

Dionysos styrelse och samlade förening önskar ett gott nytt år och ser fram emot 2009 med goda förväntningar.

Det börjar bli dags för en liten samlingspost om pågående verksamhet. Men just nu nöjer vi oss med en nyårshälsning.

Mvh
Dionysos Kulturförening, Göteborg

Året 2008 är i full gång hos Dionysos. De pågående rollspelskampanjerna rullar på med mycket att bita i för ordinarie spelare. Gästspelsfrekvensen är hög och många har fått smakprova på kampanjer. Lajvaktiviteten är hög och förberedelserna inför sommarens lajvevent har dragit igång. GothCon närmar sig med stormsteg och det talas om fotoutflykter med Epoca så snart som vädret tillåter.
På initiativ från mig, Ordförande Schiekron, har föreningsmedlemmar skrivit ihop några stämningstexter som är till för att ge ytterligare inblick i föreningens göranden.

Han satt på knä under Trädet och såg ut över trädgården. Ett stilla regn föll sakta och fick träden med tjocka stammar och de färgglada blommorna, med sina tjocka blad, att törstigt sträcka sig mot himlen som en strävan efter mer. De tunnare blomstren samt gräset böjde sig istället blygt för regnets beröring. När regnet föll över träden med lummiga kronor var det som om de sjöng. Han slöt ögonen och njöt av deras sång. De sjöng om nutid, dåtid, framtid och om Äpplet som tidigare befann sig i Trädets krona. En lämplig gåva åt den högättade brud åt vem Äpplet var tilltänkt. Träden och regnet sjöng även om de som hämtade Äpplet och om deras kamp för att nå trädgården. Sången om deras framtid var allt annat än innehållslös och verkade bära mycket spänning, i både god och illavarslande bemärkelse. Plötsligt kom ett följe in i trädgården. Följet bestod av fyra män i lustiga hattar. De hade fotsida klädnader och kring deras halsar hängde en mängd halsband av olika slag. Männen bar på en mycket stor krokodil som såg ut att vara död och uppstoppad. Han såg på med intresse när de vördnadsfullt placerade krokodilen inärheten av trädgårdens största fontän. De tog fram sina rökelsekar och började mumlandes sjunga en hymn. Rökelsekaren svingade fram och tillbaka i deras händer samtidigt som de gick fyra varv kring krokodilen, vände, gick fyra varv åt andra hållet och upprepade sedan proceduren ett antal gånger. Han räknade det till totalt 36 varv. När de var klara ställde de sig i ring runt, bad en tyst bön och började sedan röra sig bort från trädgården. En av männen stannade till precis innan han försvunnit ur synhåll och blickade bort mot där han satt. Han tycktes mest fokusera på att Äpplet var borta och missade helt och hållet gestalten i skuggan av Trädets krona. Mannen fortsatte sedan vidare ut ur trädgården. Så fort den siste mannen försvann utom synhåll tycktes krokodilen vakna till liv. Den blinkade först med ena ögat sedan andra, sträckte på sig och kravlade upp på fontänkanten. Gestalten höjde lätt frågande på ena ögonbrynet. Krokodilen plirade mot honom med sina små ögon och tycktes nästan le ett hälsande leende som när man träffar en kär vän. Gestalten nickade leendes och följde krokodilen med blicken då den sjönk ner i fontänens vatten. Sedan skrattade han lite för sig själv och plockade fram sin flöjt, med vilken han strax efter ackompanjerade regnet. - Lanchys: Nyanga

Där! Äntligen hade han funnit dem. Han kunde känna hur spänningen slet tag i honom med sitt exalterande grepp. De märkte honom inte där han satt ett fåtal meter ovanför deras huvuden. Hans ansikte klövs av ett tandat leende. De var märkbart oroliga över någonting. Kanske var det hans blotta närvaro som fick dem att känna sig otrygga. De såg sig oroligt omkring samtidigt som de lastade dyrbart stöldgods på sin flyktbil. De påminde honom om en jord antiloper vars sjätte sinne varnade dem för fara samtidigt som deras övriga sinnen vaggade dem in i falsk trygghet. Faran var i alla fall inte alltför nära kunde de intala sig. Men alla sinnena utom det sjätte bedrog dem. Synd för dem. Det fanns ett utmärkt uttryck på svenska för det, det visste han. Han hade hört det först på tv, sedan hade han frågat henne om han tolkat betydelsen rätt. Det hade han. Han funderade stilla för att komma på den exakta ordföljden samtidigt som hans kropp formade sig som inför ett språng. Kroppen spändes som en bågsträng för att sedan avfyras. Med hjälp av sin övernaturliga snabbhet var han snabbt över sitt första offer. Klorna borrade sig djupt in i strupen för att sedan greppa och slutligen slita loss. Han måste ha varit en skräckinjagande syn, för istället för att anfalla började de inleda ett flyktförsök. Det första offret föll till marken, skadorna var svåra även för en besläktad. Han lossade snabbt och metodiskt spjutet som var fastspänt på ryggen och innan någon av de flyende ens hade hunnit halvvägs ut ur gränden satt en av dem fastnaglad mot en vägg. En av de två som fortfarande kunde fly drog snabbt upp hastigheten men var strax upphunnen. Han mötte hårdare motstånd än vad han hade förväntat sig, av det tredje offret. Men efter ett tag hade han lyckats borra dolken, som tredje offret drog, så djupt genom dennes bröstkorg att träskaftet blivit som en påle genom hjärtat. Han såg sig om efter offer nummer fyra och upptäckte till sitt stora förtret att denne hunnit lämna gränden. Han skyndade sig efter men stannade plötsligt till och dolde sig då den lilla sidogatan gick ihop med en större gata. Mängden förbipasserande människor såg honom turligt nog inte. Men han kunde tydligt se hur hans fjärde offer tillfälligt undkommit honom då denne försvann in i Nordstan. "Maskeraden" mumlade han för sig själv som en slags påminnelse. Han kunde inte jaga efter nu. Besviken skyndade han sig tillbaks till gränden. Förhoppningsvis hade det andra offret tagit sig loss från spjutet och kunde bjuda på lite motstånd. "Den enes död är den andres bröd" utbrast han förtjust när han åter trädde in i gränden. - Vampire the Masquerade: Göteborg

Hans grova nävar tog ett nytt tag om skyffeln och pressade den djupt ner i dyngan. De senaste två dagarnas regn hade på något underligt sätt fått kloakinnehåll att strömma upp ur en öppning ner i underjorden. Det hade förstås inte varit öppet här om inte de där märkliga äventyrarna hade fått för sig att bege sig ner, det hade minsann Becker hos stadsvakten berättat för honom. "Slarviga kräk... mens' en ann får stå här i sitt anletes svett..." muttrade han irriterat och skyfflade ner ytterligare en laddning dynga i öppningen. Vissa rykten sa att de hade haft en alv med sig. "Knepiga barnätare de däringa monstren", mumlade han under ännu ett skyffeltag. Å andra sidan hade Becker sagt att de skulle ha haft en dvärg med sig. "Vettigt folk det där..." Tanken på att eventuellt ha en läskig barnätare i kvarteret kändes mindre bekymrande om det fanns en duglig dvärg med en skarp yxa inärheten. Han tog ett rejält skyffeltag som fick ett moln av stank att bolma upp. Han rynkade på näsan och backade lite. Det var ett skitjobb, bokstavligt talat, men någon var tvungen att göra det. Högar av skit passade inte i en stolt stad som Middenheim. En patriotisk känsla spred sig i hans bröst, han kunde lätt stå ut med det här skitjobbet för sin stad. Han släppte skyffeln och plockade fram tuggtobaken. Ingen stad i hela Imperiet var lika bra som Middenheim, tänk bara på alla kaoskräk staden hållit tillbaka. Han tuggade förnöjt och skulle precis till att plocka upp skyffeln igen då en man kom springande. Det var hans granne och tillika bästa vän Altmar. "Wilfried, Wilfried!", ropade Altmar med andan i halsen. "Va’ äre du gapar om?" sa Wilfried högt samtidigt som han lutade sig mot skyffeln. "Sigmariterna är me Kaos!" nästan skrek Altmar exalterat. "Va i Ulrichs namn är det du står å säger karl?!" Wilfried tappade hakan och tuggtobaken. "Överstepräst Liebniz la bevis på det nyss, på torget!" Altmar nästan hoppade där han stod. "E' det säkert?" Wilfried gav Altmar en sträng blick som talade om grava konsekvenser ifall Altmar försökte lura honom. "Jag narras inte Wilfried, jag lovar!" Altmar såg allvarlig ut trots att han uppenbart var uppjagad. Wilfried lade skyffeln över axeln. "Tänd din fackla Altmar, det är dags" De två männen skyndade bort mot torget. - Warhammer: Path of the damned

"Vad menar du, blodet är slut?!", väste han uppgivet och ilsket. "Jag menar precis det, Stefan", svarade tjänsteflickan lugnt. Det märktes tydligt att hon inte längre fruktade honom. Trots att han stod högre än henne i hierarkin hade hon på något sätt lyckats vinna i gunst hos Furst Klaus deGermani. Drömläget för en tjänare, han avundades henne. "Men Maria, jag lovades en full laddning ifrån Blodcentralen hit innan klockan 18:00." Han lät uppgivenheten ta överhanden. "Den kom aldrig", svarade Maria kallt och såg på honom med en blick som avslöjade att han skulle bli den som fick skulden. Panikartat sneglade han bort mot Furstens bord. Fursten såg ganska nöjd ut, men innan det hann lugna Stefan byttes det nöjda ansiktsuttrycket mot ett bistert, missnöjt. Coteriet som alltid fick Fursten på dåligt humör hade anlänt. Stefan förbannade sin otur, den här kvällen hade tagit en riktigt dålig vändning. Han drog snabbt på sig jackan och skyndade ut mot parkeringen. "Glöm inte broavgiften" ropade Maria sarkastiskt efter honom. Motorn startade med ett vrål medan han svor över Maria. Den jäveln var tvungen att påminna honom om att hans kontakt fanns i Malmö. Mercedesen flög fram längs Köpenhamns gator i riktning mot bron. Stefan ryckte fram sin mobiltelefon och ringde sin kontakt. Inget svar. Han ringde upp igen. Inget svar. Gång på gång ringde han utan att få ett svar. Uppgivenheten hade gått över i ångest. Det var sådana här misstag som fick tjänare som honom att försvinna. En bild av hans mästares besvikna ansikte dök upp i hans inre. Det högg till i hjärtat på honom. Han ville inte svika. Det var inte hans fel att hans kontakt inte hade skött sin uppgift. Ångesten fick honom att tappa koncentrationen på det han höll på med. Först när han passerat rödljuset insåg han vad han hade gjort. Stefan ställde sig på bromspedalen och bildäcken tjöt, det var en effektiv inbromsning, tyvärr inte effektiv nog. Mercedesen brakade rakt in i sidan av en taxibil. En omtöcknad Stefan raglade ur den lätt hopknycklade bilen. Taxichauffören hade klarat sig helskinnad och flög nu ilsket ur taxin vars högersida buktade kraftigt inåt. "Før fanden man! Va faen laver du!?" Mannens skrik irriterade Stefan och hans uppgivenhet och ångest hade gått över till en enorm vrede, som var så tryckande att han kunde höra pulsen i sitt eget huvud. När taxichauffören slet tag i Stefan var det som om hans mästers best plötsligt for in i honom. Stefan slog och slog och märkte inte polissirenerna. Det var först när taxichauffören var en blodig pöl som stänkt ner honom från topp till tå och två starka polismän häktade på honom ett par handklovar som han insåg vad som hänt. "Jävla skitdag" muttrade han för sig själv när han föstes in i polisbilen. - Vampire the Masquerade: War of Sects

Regnet smattrar hårt mot skinnrocken och det breda brättet på hans hatt, det blå och röda neonljuset från småbutikernas fönster speglar sig i vattenpölarna. Han försöker förgäves lyssna genom oljudet från regnet. Han vill inte vända sig om, vill inte riskera att avslöja för eventuella förföljare att han vet. För vet gör han, han vet att de finns därute, överallt. Överallt. Han sneddar över gatan, in i en trädgård, över staketet och genom ett konstklippt buskage. Var det en duns han hörde? Som när någon landar på hans sida av staketet. Han ökar på stegen och tar sig in i huset källarvägen, uppför de två trapporna och knackar på dörren. Hela tiden har han högerhanden i rockfickan, på pistolen och radbandet. Regnet rinner som floder nedför fönsterrutorna. Det enda som går att urskilja genom det är neonljuset från gatans små butiker. Det oroar honom, detta med alla försvinnanden, något riktigt underligt är det med det hela. Han funderar en sekund på att ringa Siri, men vågar inte av rädsla att väcka henne. Istället går han ut i badrummet och studerar, i badrumsspegeln, ett ansikte som fått lite för lite sömn. När han till slut hör knackningen genom regnets smattrande drar han på sig en tröja och går för att öppna. Han ser sina blåa ögon speglas i mynningen av en silverblänkande Desert Eagle. - World of Darkness: Göteborg 2009

Löjtnant Hashur suckade och tog sig för pannan. Drakblods-ädlingen som hade berättat om nyheterna från sydväst verkade alldeles utom sig. Han hade gärna klippt till den lille slyngeln, men han visste att ädlingen var dotterson till hans nuvarande arbetsgivare så det hade varit opassande. "Anathema! Paragons kejsare har inte varit så här uppriven på flera sekel!" vrålade han. Hashur verkligen avskydde Drakbloden och speciellt den här ynglingen. Men om meddelandet var sant, att en grupp Solars, eller Anathema som de flesta kallade dem nu för tiden, hade skakat staden Paragon i dess grundvalar och lyckats fly så skulle det snart skickas ut en wyld-jakt efter dem. Det syntes att Drakbloden fruktade de nu återkommande Solars. Tider förändras verkligen. Under den Första Åldern hade det varit Solars som hade styrt, de som var mästarna, men Drakbloden hade rest sig mot övermakten och lyckats avsätta och döda nästan alla. Men då och då reinkarneras en Solars själ åter till liv och om de får växa sig starka kommer till och med gudarna att frukta dem. Hashur hade hört om ett par stycken dyka upp i världen och gått under, men den senare tiden verkades det viskas mer om dem, att det var deras fel att Kejsarinnan hade försvunnit. Han log inombords. Först försvinner Kejsarinnan och knappt något år senare löper Solars amok i söder. Drakbloden skördar verkligen det de själva sått. Det här är kanske början på en ny era. - Exalted: High seas and low ground

Edina sitter på sin bädd i det lilla rummet i källaren på chantryt. Det är fredag kväll och hon har börjat hämtat sig från den föregående kvällens äventyr. Huvudet känns som en sönderslagen påse och hon har huvudvärk därefter. Sakta reser hon sig och en våg av känslor som hon känner slår emot henne som ett rasande hav. Äckel... Experiment... Gråtande barn... Bedjande människor... Vampyrer med spindel leder och stora ögon som räcker runt hela huvudet... Ilska... Minnena blir så starka att hon faller till knä på golvet samtidigt som hon försöker kontrollera sig. "Nej detta duger inte", säger hon till sig själv samtidigt som hon tar sig staplande upp över golvet och fram till dörren. På en krok bredvid dörren hänger en svart klänning, samt en handduk, som hon river åt sig. Hennes tanke är bara på duschen. Att få tvätta bort det torkade blodet i bakhuvudet och kanske lite av skräcken från igår. Försiktigt tittar hon ut i korridoren utanför sitt rum och när hon är säker på att det är tomt rör hon sig ut. Efter en halvtimme återkommer Edina till sitt lilla rum. Hon har lyckats undvika de övriga som bor i byggnaden och hon har den alltför stora klänningen på sig. Kläderna från igår kanske det inte räcker med att tvätta, att bränna dem helt vore bättre. Minnena av gårdagen blir allt klarare men dem får henne inte längre att däcka mot golvet. Dem känns dock som ett ok kring henne hals. Hon byter lakan i sängen, mot rena. För att få bort det torkade blodet efter hennes huvud. Arbete... Sysslor... Allt för att hålla tankarna borta... En annan minnesbild slår henne. Lo står över hennes liggande kropp. Hans kloförsedda hand håller i hennes ena axel medan han skriker något till Magnusson och slår framför sig målmedvetet. Det slår henne hur snabbt han måste ha varit framme vid henne. Magnusson... Han står bredbent över hennes orörliga kropp och skjuter. Varje salva går av som en kanon i huvudet och bara minnet av det får det att värka ännu mer. Sedan minns hon rösten ifrån herrgården. Den är stark och vacker, men det han säger är galla i hennes öron. Styrkan i rösten får Lo att falla framför henne så att hon inte längre kan se huset och personen. Magnusson har fallit på hennes kropp och hon känner ett enormt tryck över sin bröstkorg. Hon minns inte alla ord från mannen på trappen, inte än i alla fall. Edina sätter sig på sängen igen och från nattduksbordet tar hon fram laptopen. Rummet känns kallt så hon lindar in sig med filtarna i sängen. Hon sitter som i en liten grotta och slår på datorn. Minnet av hur Magnusson bär henne genom skogen kommer. Han svär över allt som har hänt och mumlar något om att nu när dem känner deras namn kan det bara bli sämre. Edina öppnar ett nytt dokument och börjar långsamt skriva: Rapport över händelserna i Strömstad, torsdagen den 22 november 2007... - Lajv: Kindred Society

Ut genom handlarens dörröppning flög en grällt och plottrigt prydd hatt följd av en ännu grällare och ännu mer plottrigt prydd alv. Aernis ställde sig upp och borstade stolt av sin violetta rock. Esme tog upp hennes hatt, borstade av den och räckte den till Aernis. "Varsågod, Kapten" "Tack Esmeralda" hon harklade sig "de dårarna tror inte på att skrinet faktiskt innehåller en äkta ande. Knepet är att man måste tala snällt till den, skulle du vilja visa dig framför de där blötdjuren om du kunde välja att vara osynlig kanske?" "Oh nej, Kapten" "Nej jag menar det..." De två stövlade tillsammans därifrån och mötte upp med en, också lite dammig, riddartyp åtföljd av en väldigt tuff kvinnlig(men lite manlig) krigare. "Så hur går affärerna, Alvis?" frågade riddartypen den grälla alven. "Jotack, lika bra som för dig ser jag." De alla fyra flinade lite och slog följe mot den lilla stadens torg, som låg i ganska nära anslutning till bryggorna som av ortsbefolkningen refererades till som hamnen. Elias, riddartypen, pekar mot de två masterna en bit utanför hamnen. "Och se, skorven ligger kvar..." Kapten Aernis muttrar som väntat till svar. "Det är en toppsegelskonare och hon heter Nenbereth." När de når stadens torg krockar de nästan med en alvhårig, långbent människa och strax bakom honom en ädelbördig bard. Både i full fart från en av sidogatorna. "Jag tror det är dags att Thorilds stolta sällskap lämnar denna lilla by åt sitt öde." konstaterar Robiyn, den manliga, kvinnliga krigaren. "Nu drar de modiga vidare." De börjar alla springa mot landstigningsjollen. "Kasta loss!" Kaptenen tar själv förtöjningen och de fyra årorna är snabbt bemannade och igång. Samtidigt börjar det regna småsten och grönsaker från bryggan. "Vad gjorde ni egentligen" frågar Elias de två snabbfotade herrarna. Glim, den alvhårige, fångar ett äpple som kastas åt deras håll och lutar sig tillbaka. Då inser alla att han igen lyckats undkomma sjötjänst. "Jo, det var såhär..." - Lajv: Thorilds Följe

Stort tack till bidragande texter från Marilla, Smulan, Murre och mig själv, Schiekron. Ett extra tack till Murre för hjälp med bilder.

2 Kommentarer

Dionysos har ganska nyligen gått in på det nya året. Föreningsåren passerar ju i samband med årsmötet och vi hade vårt för några veckor sedan. Så jag kan välkomna en förnyad styrelse.

Kvar på sina poster sitter Ordförande Schiekron och jag, Webbansvarige Grisen. Tidigare Ledamot I-or har nu posten som Kassör. Som ny sekreterare har vi Murre. Då återstår Ledamotsposten som kneps av Panter. Badbyxor smög in som suppleant.

Så med denna förnyelse så vill vi i Styrelsen tacka de närvarande för ett smidigt årsmöte och tacka de som lämnat Styrelsen för den tid de tjänat föreningen. I långa tider ska man tala om Sekreterare Judas och Kassör Lille Wolfen.

Nyhetspostaren tar inget ansvar för om något i texten lät otillbörligt episkt och skyller i sådant fall på Ensiferum.

Gott Nytt Föreningsår!